När hjärtan möts är ålder irrelevant
Jag vill att vi i en familj lär känna varandra hela vägen in i hjärtat. Att vi är nyfikna på varandra. Att vi är ärliga med vem vi är. Att vi försöker tillgodose allas behov. Att vi möts utifrån ömsesidig respekt. För mig handlar det om ett förhållningssätt som inte är begränsat till en viss ålder utan när hjärtan möts är ålder irrelevant.
Självklart är det så att barn inte har alla färdigheter och förmågor när de är små men jag kan fortfarande möta dem med samma nyfikenhet och intresse som jag möter en person med livslång erfarenhet.
När jag ställer krav och har förväntningar på barn är det naturligtvis viktigt att anpassa dessa utifrån ålder och mognad.
När vi tillsammans vill lösa problem kommer mitt stöd vara större ju yngre de är men detta kommer att anpassas mer utifrån person än ålder. Precis på samma sätt blir det med barnets förmåga att uttrycka sina känslor och behov. Från början behöver de hjälp att sätta ord på känslor och behov men med tiden kommer de att behöva mindre och mindre stöd. Men än en gång det handlar mer om personen och vanan än om åldern.
Jag kan vara lika nyfiken och intresserad av det lilla barnets karta som det stora barnets som en vuxens. Jag kan vara lika ärlig med vem jag är till det lilla som det stora barnet som till en vuxen.
Oavsett ålder lär vi känna varandras gränser genom nyfikenhet och ärlighet. Precis som den vänstra bilden visar. Två hjärtan som känner på varandra. När vi är trygga och känner förtroende och tillit samt har modet att vara sårbara då kan vi släppa in varandra i hjärtat precis som den högra bilden visar.
Det finns några skillnader mellan möten vuxen-vuxen och vuxen-barn som kan vara värda att tänka på och det är följande:
När jag möter ett barn har jag ett ännu större ansvar för att faktiskt äga mina egna känslor och ta ansvar för mina tankar, känslor och handlingar, annars kommer barnet att ta på sig det ansvaret eftersom de inte kan välja bort mig. Detta är lika oavsett barnets ålder.
När jag möter ett barn har jag ett ännu större ansvar för att jag är öppen för de signaler som barnet förmedlar till mig. Om barnet mår dåligt är det mitt ansvar att fortsätta söka den lösning som behövs tills barnet mår bättre. Detta är lika oavsett barnets ålder.
När jag möter ett barn möter jag en person som fortfarande är väldigt äkta i sina reaktioner. Om jag är öppen för att reflektera vad dessa signaler betyder kan jag utveckla både mig och mitt barn. Varje barn kommer till oss med en gåva. Något vi behöver lära oss om oss själva. Detta är lika oavsett ålder.
Om jag möter mitt barns ärliga signaler med bestraffningar och belöningar för att få den att anpassa sig till det barn jag vill att det ska vara kan jag gå miste om att på djupet lära känna barnet och barnet kan förlora sitt autentiska jag. Ett barn har benägenhet att envist vilja förmedla sitt autentiska jag och ta reda på mitt autentiska jag. Därför kan de enträget fortsätta försöka förmedla sitt budskap även om det för deras del kommer att göra ont. Ett barn kan med tiden välja att stänga av för att de hellre vill värna relationen till mig än att vara sig själv. Om jag möter en vuxen på samma sätt kan den välja att lämna mig.
Så det finns skillnader mellan möten med barn och vuxna men det är inte någon skillnad utifrån barnets ålder.
Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva.
Att vi ska möta barn olika när de är spädbarn, förskolebarn, skolbarn och tonåringar känns otroligt avlägset för min del. Är det något som förändras så är det möjlighet att vi mer och mer behöver låta barnet bli oberoende av oss. En utveckling som många gånger sker naturligt.
Det jag har skrivit under bilden är essensen i min föreläsning “Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning med barn” Lite komiskt är förstås att jag lagt till “med barn” i slutet för att människor ska förstå att det handlar om relationen vuxen-barn men egentligen skulle det kunna gälla vilka relationer som helst.
Tänk om vi behandlade våra barn som om de vore vår bästa vän. Tänk om vi behandlade oss själva som om vi vore vår bästa vän. Då skulle familjer må väldigt bra tror jag. Ömsesidig respekt är ett sätt att möta varandra som inte är kopplat till ålder.
Tidigare inlägg om att vara kompis med vårt barn:
Respektera varandras gränser börjar i familjen
Bidrog mitt inlägg till dig? Dela det gärna vidare. Följ mig gärna på Facebook. Familjecoachen
…………………..
Under våren kommer jag att föreläsa på följande orter med Medalgon som arrangör:
Göteborg den 14 mars
Uppsala den 15 mars
Västerås den 13 april
Stockholm den 14 april
