Sanning eller konsekvens
Titeln på Anna Wahlgrens bok säger en hel del om hur hon tänker. Att valet är mellan sanning och konsekvens. Att det finns en sanning och jag antar att det är hennes. Om inte den sanningen gäller då finns det konsekvenser och i det här fallet blev konsekvensen en motbok till hennes dotter.
Från att ha sagt att hon inte vill kommentera sin dotters bok eftersom hon inte vill ta heder och ära av henne så som dottern hade gjort handlade hon precis tvärtemot. Om sanningen, Annas, ska fram så går det ju inte att hålla tyst. Klart att hon skulle skriva en motbok. Jag är inte det minsta förvånad. Är det någon jag har lärt mig så är det att Anna alltid vill ha sista ordet.
Nu är det ju så att det faktiskt finns flera sanningar och inte bara en sanning. Jag förstår att hon som mamma inte känner igen sig i allt som dottern beskriver. Jag har själv sagt och gjort saker som mina barn minns betydligt bättre än mig. Vi minns oftast det som betyder mest för just oss själva. När det gäller barn har de ju ett underläge bara genom att vara beroende av oss och hur vi behandlar dem. För våra barn är vi den trygghet som de har att lita på. När vi begår misstag då minns våra barn. De minns besvikelser, sorg och ilska som väckts när vi föräldrar misslyckas med att se, höra, bekräfta, respektera och ta dem på allvar. För oss kan det vara småsaker medan det för dem är stora betydelsefulla händelser.
Genom åren har det blivit tydligare för mig hur olika vi alla ser på samma situation. Våra förväntningar, våra personligheter, våra erfarenheter, vår sinnesstämning osv har betydelse för hur vi ser och tolkar verkligheten. Det som skiljer oss från våra barn är att barn är fullständigt beroende av oss. De är beroende av hur vi väljer att behandla dem. Vårt sätt att möta dem får konsekvenser både här och nu samt i framtiden.
Att se, höra, bekräfta, respektera och ta barn på allvar kräver att vi tar oss tid att välja deras perspektiv ibland. Att vi sväljer vår stolthet och väljer att verkligen lyssna på dem. Det kräver att vi ibland behöver erkänna att vi har gjort fel. Det här kräver något som jag upplever att Anna Wahlgren saknar helt. Ett mod att våga se sig själv som mänsklig. Ett mod att våga erkänna att jag kan göra fel. Det kräver något som kallas för självinsikt.
Att välja att gå till motangrepp istället för att försöka förstå och faktiskt be om ursäkt visar att Anna Wahlgren väljer att följa sin egen sanning utan att det minsta bry sig om sitt barns sanning. Jag kan bara komma på ett ord som beskriver det här bäst: Egocentrisk.
Jag är otroligt tacksam för att Felicia valde att skriva den bok hon skrev. Att hon hade modet att välja att visa sin sanning, ett barns sanning. Hennes berättelse förvånar mig inte ett dugg. Den sanningen har jag väntat på.
Bra sagt!
Tack!
Har du läst Sanning eller konsekvens? Jag undrar eftersom ditt inlägg känns som en väldigt fri tolkning av Anna Wahlgrens sätt att tänka och av titeln hon valt till sin bok och framför allt väldigt långt från bokens faktiska innehåll och budskap.
Det är väldigt tydligt att jag analyserade hennes titel. Jag har plågat mig igenom både Barnaboken och Mommo, det räcker för min del. Kanske en dag känner jag för att faktiskt läsa den och då kan jag tänka mig att mitt inlägg kommer vara betydligt tuffare än det jag skrivit här.
Jag tog mig till och med tid att titta och lyssna på henne när hon var med i Eftertio. Där fick hon frågan omkring att hon inte valt att diskutera dotterns bok och svarar: “Att diskutera en unge som skrivit en taskig bok” vill hon inte göra. Hur kan man säga så om sitt eget vuxna barns bok?
Med tanke på att hon säger att hennes bok är “En mors försvarstal för lite rättvis och mycket kärlek” så är jag inte det minsta intresserad av att läsa den, åtminstone inte i nuläget. Hon valde dessutom att inte svara på Malous frågor om boken. Otroligt märkligt och fegt sätt att hantera det hela.
Tack för ditt svar.
Jag har läst dina tidigare inlägg om Anna Wahlgren här på din blogg och som jag förstår dig så tror jag inte heller att du skulle få ut så mycket av att läsa Sanning eller konsekvens, du verkar ha dina åsikter väldigt klara oavsett. Det är synd eftersom bakgrunden till Felicia försvann behandlas mycket grundligt och eftersom boken säger mycket även om annat.
Jag såg också Eftertio och tycker inte alls som du. Anna Wahlgren var med i programmet som syster till Sven-Harry Karlsson, som var huvudgästen. Hon har ju dessutom varit mycket tydlig med att hon inte tänker diskutera sin dotter i media och det var ju ingen överraskning för Malou.
Att Anna Wahlgren till slut valde att skriva en bok (på 460 sidor) tolkar jag snarare som att det är viktigt för henne att hennes historia finns tillgänglig bredvid Felicias, och att den inte är något som låter sig avhandlas på starkt begränsad tv-tid i intervjuform.
Anna Wahlgren har beskyllts för mycket, men feg har jag aldrig hört förut! 🙂
Tack för dina inlägg Sara. Jag förstår att vi har olika uppfattningar. Jag väljer att ta barnets perspektiv då jag upplever att det perspektivet ofta saknas i Annas böcker. Om du läst mina tidigare inlägg så har du säkert läst om när hon gav rådet att tvätta barnens mun med tvål och vatten. Jag har även tidigare läst om hennes sätt att hantera barnens födelsedag. Ett av hennes barn berättade om detta märkliga sätt att plåga barnet dagen innan i en veckotidning för många år sedan. Jag har verkligen inte samma uppfattning som henne när det gäller barnuppfostran och jag känner inte att jag vill läsa hennes bok efter hennes uttalande om hennes dotters bok som “en unge som skrivit en taskig bok”. Jag är väl medveten om att Anna har en del anhängare som ser henne som en guru men för mig är hon inte det. Jag har läst de recensioner som olika personer har gjort om boken och jag kan inte se någon anledning att läsa den just nu. Att hon gett örfilar till sina barn räcker som anledning för mig att inte läsa den.
http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.1110028-anna-wahlgren-sanning-eller-konsekvens
Självklart behöver man inte dela hennes uppfattning om barnuppfostran, och hon är ingen guru (en term som bara sådana som inte gillar henne verkar använda, har inte sett det ordet användas av de som gillar det hon skriver). Inte heller är hon perfekt och det har hon aldrig utgett sig för att vara heller.
Däremot blir jag alltid lika förvånad över hur olika hennes texter tolkas. Att kalla hennes hantering av födelsedagen (dagen innan, antar jag att du menar?) för att “plåga” barnet är ljusår från hur jag läser det. Jag tycker att det är orättvist att hon så väldigt ofta döms på förhand (som i ditt inlägg ovan) och att så många tolkar hennes texter på det sätt du beskriver – och särskilt går in för att just den tolkningen ska spridas (som nu i din blogg). Det borde väl räcka att tacka nej.
Ja, jag har läst Cecilia Verdinelli i GP (en mycket personlig och fragmentarisk recension gjord av en person som redan “visste” vad hon tyckte om boken och dess författare. Det är inte en recension värd namnet, alltså en text där en oinvigd läsare får en rättvis bild av boken i fråga, men nevermind, Cecilia Verdinellis text är inte ämnet här). Pressens tolkning är som vanligt mest skandallysten när det kommer till Anna Wahlgren. Men det finns även andra åsikter, även om de inte hörs lika bra av den stora massan.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=22&t=27896
Jag antar att du är lika förvånad över hur jag tolkar hennes texter som jag är över hur du tolkar hennes texter. Eftersom jag var med och diskuterade hennes råd med att tvätta barnets mun med tvål och vatten har jag en annan uppfattning om hennes barnsyn än dig. Att plåga sina barn dagen innan födelsedagen för att de ska uppskatta födelsedagen är för mig obegripligt. Jag vill att mina barn ska njuta av alla dagar i livet och de behöver ingen plåga för att uppskatta sin födelsedag. Att få skura toaletten och vara de övrigas “slav” och bli kallade för diverse öknamn känns märkligt för mig.
Jag kommer inte att gå in på hennes hemsida då jag tidigare gjort det och det snarare gör mig deprimerad än glädjefylld.
Du skriver att jag orättvist dömer henne medan jag tycker att hon orättvist dömt sina barn på många sätt. Att prata nedlåtande om sin dotter är inget jag tycker att någon behöver göra. Hon är ingen unge, hon är en vuxen kvinna och hennes bok är inte taskig den är hennes berättelse om sin upplevelse. Hon har gjort precis som sin mamma. Skrivit om sin personliga upplevelser. Det som är mest synd med den genomslagskraft hennes böcker har haft är att föräldrar tror att det hon beskriver att hon gör är ok att göra med barn. Och att det är för barnets skull man gör det. Sorgligt.
Ja, min tolkning är det som sprids i min blogg, det vore orättvist mot mina läsare om jag valde att inte ta ställning när det är något som så starkt berör mig. Har alltid tyckt att Barnaboken skulle heta föräldraboken eftersom den rättfärdigar beteenden som inte är för barnens bästa. Och andra sidan tror jag inte heller den är det bästa för föräldrar heller. Inte om man vill ha en kärleksfull relation med sina barn både i barndomen och i vuxenvärlden.
Ja, jag förvånas ständigt av hur negativt många läser så fort det handlar om Anna Wahlgren. Dagen innan födelsedagen är ett sådant exempel och att använda ordet “plåga” här är nog en tydlig illustration av detta. Men det är inte ämnet här (Annas egna ord om detta finns som krönika på hennes hemsida, men jag ska inte ödsla tid på att länka om du inte vill läsa).
Jag förstår att du har starka åsikter om Anna Wahlgren och det respekterar jag förstås, men jag konstaterar samtidigt att du inte är öppen för att utvärdera dessa åsikter efter det som skrivs i nutid (Sanning eller konsekvens, Annas forum).
Jag tycker inte att hon “orättvist dömt” sina barn. Om du menar ditt exempel från Eftertio så kan jag tycka att “taskig bok” inte är särskilt orättvist som beskrivning av ‘Felicia försvann’, eftersom hon däri anklagas för exempelvis trafficking som är straffbart.
Tack för att du tog dig tid att förklara hur du tänker om att skriva om Anna Wahlgren i din blogg. Att skriva om saker som starkt berör är nog den bästa drivkraften. Jag förstår dig helt angående exempelvis tvålexemplet (som jag inte läser lika bokstavligt som du), men när du väljer att skriva ett inlägg om en bok du inte har läst (Sanning eller konsekvens) och utifrån titeln får ännu ett bevis på hur “hon tänker” så tycker jag att detta känns långt från de värderingar jag läser in i din blogg. Exempelvis respekt och en önskan att förstå, vilket jag tolkade som viktiga för dig och som är viktiga i din bild av föräldraskapet. I alla fall är de viktiga för mig och det är även ett av de starkaste budskapen jag tolkar i Anna Wahlgrens texter.
Jag blir lite nyfiken. Finns det något som AW förmedlar som du inte ställer dig bakom? Jag har själv favoritförfattare men håller inte med om allt det de skriver. Vad känner du att du har svårt att hålla med henne om?
Tack för visad förståelse för min ståndpunkt. Var du aktiv på föräldranätet när Anna var expert där? Vad tyckte du om hennes svar till mamman om svärande barn? Tyckte du att det fanns respekt för barn i det svaret? Tycker du det är respektfullt att ge sitt barn en örfil?
När det gäller trafficking kom jag inte ens ihåg den delen av boken. För mig var Felicia försvann en bekräftelse på vad jag trott genom åren. Att allt inte beskrivits i böckerna och att hennes barn hade det rätt tungt. Jag hade fått information från sådana som umgåtts med henne men jag visste inte om det var sant. När jag läste Felicia försvann fick jag bekräftat sådant som inte hade framkommit i hennes böcker.
Du har väldigt rätt i att jag är väldigt mycket för respekt och önskan av förståelse när det gäller föräldraskap och hur vi ska vara mot våra barn. Jag brukar ibland bli kallad för barnens försvarsadvokat.
När det gäller Anna har jag svårare eftersom jag anser att hon spridit “fakta” som jag inte tycker är “fakta” och som kan få föräldrar att behandla sina barn på ett icke respektfullt sätt. Tex att föräldrar inte ska ge barn möjlighet att avsluta lek eller tvinga barn att krama förlåt. Jag tycker inte heller att vi respekterar våra barn när de i stor utsträckning ska passa sina syskon. Barn är barn och ska så förbli. Jag har också sett henne debattera med tex Lars H Gustafsson och där hon inte heller visar respekt för vuxna.
Jag respekterar ditt val att bry dig om Anna och det hon står för. Jag kommer dock aldrig att välja att stödja henne.
Däremot är jag ett steg närmare att läsa hennes bok så det kanske jag gör en dag.
Nej, jag var inte aktiv på föräldranätet och jag vill inte diskutera hur min och din och Anna Wahlgrens syn på barn och barnuppfostran liknar varandra eller skiljer sig åt (men jag gillar mycket av det du skriver här på din blogg och jag gillar mycket av det jag läst av Anna Wahlgren. Gör mig sedan ett eget hopkok med andra och förstås även helt personliga ingredienser 🙂 ).
Jag har helt enkelt svårt att hålla tyst då principer som respekt och en önskan att förstå inte verkar gälla längre då det kommer till Anna Wahlgren. Och jag tycker att det är synd att ‘Sanning eller konsekvens’ inte blivit mer uppmärksammad för det innehåll den faktiskt har (och nu menar jag verkligen inte bara ditt inlägg här), liksom jag tycker att det är synd att Anna Wahlgren har fått en så negativ stämpel som jag personligen tycker är orättvis.
Tack för en bra diskussion och lycka till med bloggen och dina andra projekt.
/Sara
Jag önskar dig lycka till i ditt privat-, familje- och arbetsliv. Trevligt att du finner något som du inspireras av i min blogg trots att vi har olika syn på Anna Wahlgrens skrivna ord. Jag vet att hon betytt mycket för många föräldrar och ska tänka på det i större utsträckning. Tack för dina reflektioner.
För mig hade det gjort stor skillnad om Anna offentligt hade tagit ansvar för de delar som faktiskt stämde i boken istället för det sätt hon hanterade Felicia försvann. Alla gör vi val som vi inte skulle ha gjort utifrån respekt och kärlek det som skiljer oss åt är huruvida vi väljer att ta ansvar för dem och stå för konsekvenserna. Jag förstår att hon gör lite av det i sin bok hade dock önskat att hon gjort det tidigare. Alla är mänskliga och gör “fel”.
Väldigt klokt och fint skrivet av dig.
Din ödmjuka o fina inställning.
Tack!
När jag såg Anna W på Skavlan tyckte jag synd om henne. Tänk att sitta där och försöka sälja en bok som skrivits som ett svar på sin egen dotters beskrivning av sin barndom. Tänk att sitta där och vara ett offer när hon tidigare alltid framstått som någon som vet bäst. Inser att om jag varit hon så hade den värsta smärtan varit den att upptäcka att jag missat något. Att jag missat att få lära känna mitt eget barn. Vilken sorg det skulle ha varit att inse det när det nästan är för sent. Eller finns det möjlighet att lära känna sitt eget barn efter över fyrtio år. Jag är positiv, jag tror det är möjligt. Det kräver dock att lägga sin egen stolthet åt sidan. Det krävs att våga se sig själv från någon annans perspektiv. Det krävs att förlåta den som sårat mig och det krävs att förlåta den som orsakat den ursprungliga smärtan, mig själv. Inse att mitt eget barn inom mig inte blivit sett, hört, bekräftat, respekterat och taget på allvar. Jag kan inte skylla det på mina föräldrar men jag kan se det som en förklaring till varför jag själv har haft svårt att se, höra, bekräfta, respektera och ta mitt barn på allvar. Alltså krävs även modet att förlåta sina egna föräldrar. En person sa till mig att det tar fyra generationer att ändra ett mönster. Jag tror att det kan göras när som helst, det enda som krävs är mod. Inte lätt men det ger desto mer. Att se, höra, bekräfta, respektera och ta barnet på allvar och samtidigt själv känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Inte för att barnet är för rädd för att göra annorlunda utan för att barnet vill.