Sanning eller konsekvens

Titeln på Anna Wahlgrens bok säger en hel del om hur hon tänker. Att valet är mellan sanning och konsekvens. Att det finns en sanning och jag antar att det är hennes. Om inte den sanningen gäller då finns det konsekvenser och i det här fallet blev konsekvensen en motbok till hennes dotter.

Från att ha sagt att hon inte vill kommentera sin dotters bok eftersom hon inte vill ta heder och ära av henne så som dottern hade gjort handlade hon precis tvärtemot. Om sanningen, Annas, ska fram så går det ju inte att hålla tyst. Klart att hon skulle skriva en motbok. Jag är inte det minsta förvånad. Är det någon jag har lärt mig så är det att Anna alltid vill ha sista ordet.

Nu är det ju så att det faktiskt finns flera sanningar och inte bara en sanning. Jag förstår att hon som mamma inte känner igen sig i allt som dottern beskriver. Jag har själv sagt och gjort saker som mina barn minns betydligt bättre än mig. Vi minns oftast det som betyder mest för just oss själva. När det gäller barn har de ju ett underläge bara genom att vara beroende av oss och hur vi behandlar dem. För våra barn är vi den trygghet som de har att lita på. När vi begår misstag då minns våra barn. De minns besvikelser, sorg och ilska som väckts när vi föräldrar misslyckas med att se, höra, bekräfta, respektera och ta dem på allvar. För oss kan det vara småsaker medan det för dem är stora betydelsefulla händelser.

Genom åren har det blivit tydligare för mig hur olika vi alla ser på samma situation. Våra förväntningar, våra personligheter, våra erfarenheter, vår sinnesstämning osv har betydelse för hur vi ser och tolkar verkligheten. Det som skiljer oss från våra barn är att barn är fullständigt beroende av oss. De är beroende av hur vi väljer att behandla dem. Vårt sätt att möta dem får konsekvenser både här och nu samt i framtiden.

Att se, höra, bekräfta, respektera och ta barn på allvar kräver att vi tar oss tid att välja deras perspektiv ibland. Att vi sväljer vår stolthet och väljer att verkligen lyssna på dem. Det kräver att vi ibland behöver erkänna att vi har gjort fel. Det här kräver något som jag upplever att Anna Wahlgren saknar helt. Ett mod att våga se sig själv som mänsklig. Ett mod att våga erkänna att jag kan göra fel. Det kräver något som kallas för självinsikt.

Att välja att gå till motangrepp istället för att försöka förstå och faktiskt be om ursäkt visar att Anna Wahlgren väljer att följa sin egen sanning utan att det minsta bry sig om sitt barns sanning. Jag kan bara komma på ett ord som beskriver det här bäst: Egocentrisk.

Jag är otroligt tacksam för att Felicia valde att skriva den bok hon skrev. Att hon hade modet att välja att visa sin sanning, ett barns sanning. Hennes berättelse förvånar mig inte ett dugg. Den sanningen har jag väntat på.