Stärka självkänslan, del 1
Sitter vid en lekplats på en förskola (inskolar mitt yngsta barn) och läser “Ditt kompetenta barn” samtidigt som några barn åker kana. Ett barn faller framlänges och gör illa sig. Han kommer gråtande mot en förskollärare med det sandiga händerna framsträckta. Den vuxne säger: Det gick bra, borsta bara av händerna så här samtidigt som hon visar hur det ska göras.
Precis så här brukar det allt för ofta låta när barn gör sig illa. -Upp och hoppa, det gick bra! Sedan kan vi vuxna även lägga in någon uppfostran i det hela. Så där går det när man … Vi vill ju inte själva vara skuld till det inträffade utan här har ju barnet faktiskt gjort ett dåligt val minsann. Hade barnet bara kommit ihåg vad vi sagt om att … så hade det aldrig gjort sig illa.
Vad händer med självkänslan här? Kommer barnet att känna att deras känsla och deras person är ok? eller kommer barnet att känna att deras känsla och deras person är inte ok? Är det barnet eller jag som förälder som vet bäst?
Varför säger vi så? Själv gjorde jag det förut därför att det var precis så som jag blev bemött när jag var liten. Sedan övergick jag i en period där jag direkt barnet föll utbrast OJ, lite ledsamt, och sprang fram och rädda mitt barn. Jag frågade: Å gjorde du illa dig, vill du att jag ska blåsa?
Vad händer med självkänslan här? Hinner barnet ens känna efter innan jag kommer springande? Kommer barnet att känna att deras känsla och deras person är ok eller inte ok? Är det barnet eller jag som förälder som vet bäst?
Nu är jag inne i en ny period där jag faktiskt väntar in barnets egen reaktion. Jag får träning i detta varje dag eftersom det blir ganska många fall när de som ettåringar vill upptäcka världen. Oftast när våran ettåring faller reser han sig upp och ger sig genast av på nya äventyr. Det är som om han redan är på väg till målet och att fallet är en del av vägen. Ibland har han fallit så att han hamnat på rygg men med lite ansträngning hamnar han rätt igen och ger sig iväg.
Sedan finns de där gångerna när han faktiskt gör sig illa. Det går inte att motstå att upptäcka dessa gånger eftersom det brukar följas av ett skrik eller en ledsen min. Jag väntar in för att se om han verkar vilja ha mitt stöd. Han är ganska tydlig med att uttrycka sina behov. Om det är så att han vänder sig till mig då bekräftar jag det jag hört och det jag sett. Kollar av om jag kan gissa rätt i den känsla som han upplever. Ibland behöver det inte ens vara att han gjort sig illa utan att han faktiskt är frustrerad för att han inte lyckas uppnå sitt mål (det kan ju vara så att han försöker komma upp någonstans där han inte än är stor nog ännu för att lyckas.) Men hur är det nu med att blåsa på det onda. För flera år sedan läste jag att kroppens egen smärtlindring sätts igång just av att man blåser på det onda;o) Så jag erbjuder fortfarande ett blås om det är något som barnet vill ha.
Vad händer med självkänslan här? Kommer barnet att känna att deras känsla och person är ok eller inte ok? Jag kan känna att jag själv gärna skulle vilja bli bemött så här om jag gjort mig illa. Att någon berättar att de såg vad som hände och är intresserad över hur jag känner.
Väl resonerat, Maria, och jag håller med om slutsatsen!
Tack Mia!
Svårt är det. På en föreläsning om anknytningsteori pratades det just om det. När vi gör så svarar vi ju inte på barnets signaler utan säger “Här finns ingen tröst att få” Men det gäller ju som du skriver, att inte heller lägga på barnet en känsla det inte har. Det gäller ju att finnas på andra sidan “gummibandet” när barnet utforskar världen, att finnas tillhands och erbjuda tröst, men också visa att det inte är farligt. Min lilla tjej är bara 5 månader så hon upptäcker ju inte så mycket ännu, men redan nu märker jag ju hur hon påverkas av mig och hur jag reagerar. Affektspegling och att alla känslor är tillåtna är ju superviktigt för mentaliseringen, och samtidigt när hon ser att jag är glad och trygg, blir hon också glad och trygg exempelvis i famnen hos någon annan.
Tack för ett tänkvärt inlägg (hittade hit via “en annan du”)
Jag är inte så van att få kommentarer att besvara så jag svarade dig i en ny kommentar istället för att ge svaret direkt på din kommentar. Tänk att jag varje dag får lära mig något nytt ;o)
Hej Mina! Tack för din kommentar. Anknytningsteorin är väldigt intressant och tänkvärd. Jag tycker det är härligt att höra att en mamma med en femmånaders som tänker på det här. Oftast brukar man ha fullt upp med annat när man har en liten. Jag är fortfarande lika fascinerad över hur mycket vi föräldrar kan göra för att bekräfta barnet redan i den åldern. När de är ledsna kan vi bekräfta det och genast kan man se att de får det lite lättare med känslan. De har blivit bekräftade. Våran ettåring vill så gärna vara inne i storasyskonens rum och varje gång dörren stängs blir han väldigt ledsen. När jag då går dit och berättar vad jag ser och hör är det som om han fylls av en lugnande känsla. Det är jobbigt att inte få gå in i rummet men det är skönt att någon förstår att det är tråkigt att bli utestängd. För mig har det varit en lång resa innan jag har insett att alla känslor är ok. Att min uppgift som förälder inte är att mina barn alltid ska vara glada utan att de blir lyckliga av att få äga alla känslor och ändå vara ok. Tänk vilken lycka att få känna alla de känslorna som vi faktiskt har. Sedan får vi naturligtvis inte agera hur som helst men det är en annan sak.
Pingback: Barnets perspektiv | Maria Kleins blogg