Ta ansvar och sluta skylla på barnen Amelia

Att ta ansvar för våra val är A och O. När vi är vuxna är vi mogna att ta ansvar för våra val, vi är också ansvariga för att bearbeta vår egen barndom, lära oss av den och gå vidare.

Amelia Adamo skriver i Expressens sommarkrönika: Sluta skylla på dina föräldrar. Hon berättar om den mammaskuld som inte ger henne någon ro. Hon blir illamående av att läsa när levande människor får sin föräldraroll ifrågasatt av sina egna barn. För det första tror jag på påståendet: “Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva”. Jag tror att barn i extremt hög grad försvarar sina föräldrar, de är lojala. Det krävs helt enkelt en hel del kränkningar innan ett barn väljer att lämna ut sina föräldrar i media. Jag är också övertygad om att om deras föräldrar hade valt att ta ansvar för sina handlingar och sina val så hade deras barn inte behövt skriva av sig i bokform. Med tanke på Felicias mammas auktoritet som barnuppfostringsexpert är det dessutom viktigt att hennes historia kommer ut medan hennes mamma faktiskt lever och har möjlighet att svara och ta ansvar för sina val.

Amelia försöker få fram att föräldern “gråter, skäms, gömmer sig, för vad ska den kunna göra. Det är ju redan försent”. Men det är aldrig försent att ta ansvar för sina val. Jag har som förälder gjort en del mindre bra val och det står jag för. Jag kan ta ansvar för dessa val och välja att inte skylla på mina barn.

Amelia skriver: “Barn tycker inte om att man jobbar för mycket, samtidigt vill de ha råd med nya märkeskläder och utlandsresor”. Men vänta nu lite, försöker hon skylla sitt arbetande på barnets önskan om märkeskläder och utlandsresor? Vem är det som har ansvar för att ge barn vad de behöver och inte vad de har lust med? Barn behöver många saker men märkeskläder och utlandsresor hör inte till barns behov. Barn präglas väldigt mycket av sina föräldrar och är märkeskläder och utlandsresor viktigt för föräldrarna så är det viktigt för barnen.

Jag håller inte med Amelia om att barn är egensinniga, egenmäktiga och självcentrerade i den grad som hon beskriver. Jag upplever att barn i väldigt hög grad anpassar sig efter sina föräldrar. Som familjecoach har jag träffat väldigt många familjer som inte har i närheten av de ekonomiska möjligheter att tillfredsställa sina barns lust men där relationen mellan barn och förälder har ett högre värde. De har föräldrar som står för sina val och vågar se sina barn i ögonen och säga: Jag har gjort fel och jag tar ansvar för det.

“Att vi föräldrar har önskningar, drömmar och ambitioner att leva ett bra liv” tycker jag är väldigt viktigt. Att vi förmedlar det till våra barn och inte i efterhand är bittra för hur vi har offrat oss. Vi ska absolut leva vårt liv men den dag vi väljer att bli förälder väljer vi också att ta ansvar för vårt barns liv. Att se till att de får det de behöver och inte det som de har lust med. Det är oftast så att när begäret efter ting blir tillfredsställt uppkommer ett nytt begär efter nya ting. Varför är det så? Jo, därför att ting inte kan tillfredsställa våra verkliga behov. De får oss att för stunden må bättre men det varar inte så länge.

Att vi präglas av våra föräldrar är ett faktum. Äpplet brukar inte falla så långt från trädet, brukar det heta. Men nu är vi ju inga äpplen tack och lov, vi har möjlighet att välja hur nära äppelträdet vi vill vara. Som vuxna kan vi välja vad vi vill föra vidare till nästa generation och vad vi vill förändra. Om vi själva inte har fått vissa behov tillfredsställda som barn kan det krävas endel reflektion och kunskap för att förändra och kunna tillfredsställa dessa behov hos oss själva och hos våra barn. Som vuxna kan vi välja att ta ansvar för våra val, titta i våra barns ögon och be om ursäkt. Vi gjorde så gott vi kunde men vi har insett att vi kunde gjort annorlunda. Ingen är felfri men alla kan ta ansvar, det är det budskap vi kan föra vidare till våra barn.