Tro alltid barnet om gott! del 3 #blogg100

“Slåss inte”, “Lägg av” och andra ord som kommer ut ur vår mun när våra barn gör saker som vi inte vill att de ska göra. Förstår inte barnet att det inte ska slåss? Vad ska jag göra för att det ska sluta?
Jag minns hur frustrerad jag var när min son var strax under två år och slog sitt storasyskon. Det skedde allt oftare och jag försökte verkligen på alla sätt och vis att få han att sluta. Jag var tillslut så desperat att jag skrev ett mail till Lars H Gustafsson. Jag förstår ju att trots att jag verkligen försökte att inte döma mitt barn lyckades jag ju si så där. Hur min son upplevde mig och min kärlek vid dessa tillfällen beskrivs i inlägget Jag älskar dig-men inte när du är dum? Lars råd handlade om tålamod och lugn och fick mig att känna att det inte var något fel på varken mig eller min son fick mig att känna mig trygg. Den tryggheten tog jag med mig när jag nu fick ytterligare ett barn som kommunicerat mycket med sin fysiska förmåga. Jag berättade om hur jag hjälpt honom vid olika situationer under punkt fem i inlägget Tro alltid barnet om gott del 2. Jag önskar så att föräldrar som har barn som puttas och slåss när de är små skulle veta det jag vet. Att dessa handlingar långt ifrån definierar vem de är. Om vi nu inte som vuxna väljer att definiera dem som elaka förstås. Jag minns en pojke som många hade definierat som elak. När jag såg honom på förskolegården, cykla runt ett barn istället för på barnet tänkte jag att nu ska jag passa på och istället observera när han gör något snällt så jag sa: Vad bra att du cyklar runt barnet. Han tittade besviket på mig och cyklade iväg i en rasande fart och jag som inte brukar bedöma barn kände ändå att jag ville säga något positivt så jag så: Och snabbt kan du cykla också. Han cyklade ett varv och passerade mig utan att se på mig. Efter några meter vänder han sig om och säger: Jag vill inte att du säger så där. Det kändes i hjärtat. Han ville inte att jag skulle se att han inte var som andra definierat honom. Han var ju den “elaka” pojken.
Jag tror att hur vi väljer att se på barn och deras handlande avgör också hur vi agerar.
Om jag ser barnets beteende som uträknat, målmedvetet och framförallt viljestyrt då kanske jag beskriver mitt barn som manipulativt, krävande, tjurigt, envist, kontrollerande, trotsigt och uppmärksamhetssökande. När jag väljer att sätta sådana etiketter på mitt barn då kan jag lova att de kommer att leva upp till dem. För jag som förälder kommer ständigt att söka bevis på att jag har rätt och jag kommer att hitta dessa bevis. Mitt barn är verkligen det jag säger att det är, för jag  har ju rätt.
När jag ser på mitt barn på det här sättet då upplever jag att mitt barn försöker bestämma över mig och utmanar min auktoritet. Jag behöver visa vem det är som bestämmer. Jag kanske tänker att om mitt barn inte lyder nu, hur kommer det då att gå i skolan osv. Kanske funderar jag även på vad det är för fel på mitt barn.
När vi känner så här är det lätt hänt att vi tar till metoder som ska få våra barn lydiga. Vi hör att om vi ignorerar våra barn när de gör saker vi inte gillar då kommer de att sluta. Om vi sätter dem i time-out då kommer de att bättra sig. Forskning visar ju att time-out fungerar, alltså måste det vara bra och det är lika effektivt som att stänga in barn i en garderob. I detta klipp diskuterar Lars H Gustafsson omkring detta.
Barn har otroligt svårt att skilja på person och beteende. Så jag tror att när de sitter på time-outstolen känner de att de själva är fel. Framförallt känner de att de inte blir sedda, hörda, respekterade och tagna på allvar. Som vid all bestraffning tror jag att barn med tiden känner bitterhet gentemot sina föräldrar. De slutar respektera sina föräldrar. Men i första hand tror jag att det Jesper Juul brukar säga: “Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva” . Det märks framförallt när vuxna försvarar sina föräldrars beteende. Jag förtjänade den behandlingen.
Varför inte time-out?
Jag tror att vi berövar våra barn möjligheten att få tycka som de vill, att få känna alla känslor, att få tillgodose sina behov. Att få känna sig sedd, hörd, bekräftad och tagen på allvar. Att få känna ovillkorlig kärlek. Vi lär dem att när de visar oss vem de är då vill vi inte ha dem. Vi lär dem att stänga av. Vi lär dem att när de inte gör som vi säger, är som vi vill att de ska vara då avvisas dem från gemenskapen. Att bli avvisad är en av våra starkaste rädslor. Det är också därför jag tror att time-out är så effektiv. Barnet lär sig att den inte får höra till, inte får vara en del av gemenskapen och väljer så småningom att anpassa sig för att passa in.
Jag tror att barnen kan anpassa sig till vad som helst för att höra till. Men jag tror att alla dessa känslor som de lär sig att stänga av finns kvar och kommer att komma till uttryck på andra sätt. Antingen fysisk smärta, agg mot andra eller agg mot sig själv. Kanske kan barnet hålla igen ända till tonåren men när hormoner och annat spökar då kommer allt på en och samma gång. Då när kompisarna blir viktigare än föräldrarna, då kanske allting kommer ut som raseri mot just föräldrarna.
Jag tror att vi föräldrar många gånger använder sådana här metoder eftersom vi själva inte vet hur vi ska möta alla känslor och behov. Vi har inte med oss den kunskapen från vår uppväxt och då är det svårt att möta det som vuxen. Att börja med att fundera på våra egna känslor och behov är ett första steg.
“My child is not giving me a hard time, my child is having a hard time.”
Om vi väljer att tänka på barnets beteende som oplanerat och oavsiktligt och att det speglar att de ännu inte utvecklat förmågan att förmedla vad de tycker tänker, känner, behöver och önskar. Att de inte utvecklat förmågan till flexibilitet och frustrationstolerans.
Att de försöker kommunicera ”jag är hungrig”, ”jag är trött”, ”jag är förvirrad”, ”jag vet inte hur jag ska hantera det här problemet”. “Jag tycker att allt har förändrats sedan lillebror kom och jag vill att det ska bli som förut igen” Om vi tänker att barnet har så mycket själv men blir så frustrerade när de inte klarar av allt.
När jag tänker så då händer något inom mig.
Jag känner omtanke och kärlek. Jag blir nyfiken på vad barnet försöker förmedla. Jag vill berätta att jag ser och hör. Jag vill bekräfta och respektera och ta mitt barn på allvar. Jag vill hjälpa mitt barn genom vägledning för att det så småningom ska kunna hantera frustration och omställningar bättre.
Det är viktigt att tänka på att barn utvecklas och att de faktiskt inte är färdiga med alla kunskaper när de kommer till oss. Att de behöver få göra misstag och lära sig på vägen. Om vi straffar dem när de försöker lära sig då finns risken att vi sänker deras självkänsla och deras självförtroende. Vi lär dem att välja rädsla istället för mod. Vi lär dem att inte ta ansvar, för om de gör det då får de ett straff. Vi lär dem att samarbeta inte för att de vill utan för att de måste. De är inte heller så att våra barn är oskrivna blad som vi ska fylla utan varje barn är unikt och det är vår uppgift att nyfiket ta reda på vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar så att de kan vara den de är.
Att låta barn uttrycka vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar betyder inte att de alltid får som de vill. De betyder att de får vara den de är och tycka som de vill och att vi är villiga att lyssna på dem. Att de får känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
Jag tänker också i längre perspektiv. Vill vi att våra barn ska vara lydiga när en ledare säger åt dem vad de ska göra eller vill vi att de ska ifrågasätta och känna inåt vad de vill?
–>> Om vi utgår ifrån barnet försöker så gott det går utifrån sin förmåga. Men det räcker inte till. De vill kommunicera att de har behov av utrymme och lugn när lillasyskonet kommer in i rummet men det vet inte hur de ska förmedla det så det puttar ut lillasyskonet. Jag som förälder blir arg eftersom jag sagt upprepade gånger att han/hon inte får puttas. Vi ser beteendet men inte behovet bakom. Här kan du läsa ett inspirerande inlägg om att se behovet bakom beteendet.
Här kan ni se en intressant föreläsning om skam och där Jojo även pratar om bla Time-out. Strax efter 16 minuter berättar hon om Kalle som kastar puzzel och berättar om vit och röd skam. Jojo kommer in på vad som händer när vi använder oss av Time-out.
Känner du igen en del av texten? Jag har hittat inspiration från Dr Greenes bok Explosiva barn. Jag har också tidigare publicerat delar av texten i ett inlägg om Time-out.
#blogg100
………………………………………….
Under våren 2016 föreläser jag på följande orter:
Övik, Göteborg, Uppsala, Linköping, Västerås, Stockholm
För ytterligare information gå in på mariaklein.se eller följ mig på Facebook.com/familjecoachen.