Vad göra vid frustrationsutbrott?

Ja, att möta nya utmaningar innebär också att man ibland blir frustrerad. Att inte känna sig förstod är också något som väcker frustration. Om de bara förstod hur svårt det här är och om de bara visste hur det var att vara barn och inte kunna allt man vill.
Jag skrev i ett tidigare inlägg:

Jag tror det är viktigt att tex låta barn få vara ledsna när det inte går som de har tänkt sig. Att vi inte behöver fixa så att de blir glada igen utan att de faktiskt kommer att klara av att hantera sin frustration när vi finns där för dem och bekräftar.

En läsare har utifrån detta skrivit följande till mig:

Min snart femåring är extremt kapabel och i många avseenden brådmogen och kan mycket mer än sina jämnåriga vänner. Men hon blir så vansinnigt vansinnig om något går emot henne. Hon kastar sig ner på golvet och skriker och härjar om strumpan inte går att få på, om bokstaven inte blir rätt eller om overallens ärm knölar. Vad 17 kan vi göra? Vi väntar ut och bekräftar henne, men utbrotten börjar bli lite påfrestande… Tips? 

Jag vill börja med att hänvisa till det Gordon skrivet och som jag refererat till i mina inlägg om att tro barnet om gott både här och här. Anknytningen har en stor betydelse och förutom hans sju principer om naturlig disciplin rekommenderar jag verkligen att du läser om anknytningsdansen.
Nu till min läsares fråga och mitt svar: Jag tänker att det är väldigt frustrerande att vara fem år och vilja kunna allt och sedan går det inte. Den frustrationen tror jag att vi alla kan känna igen oss i även om vi inte är fem. Vad gör vi själva när vi blir frustrerade? Vad behöver vi från vår omgivning när vi blir frustrerade? Har vi pratat med våra barn om vår egen frustration? Har vi pratat om vad vi gör i dessa lägen? Det vi gör behöver inte vara den bästa lösningen för våra barn utan vi behöver olika men bara att vi pratar om det här kan hjälpa. Vi kan fråga vårt barn när det är “lugnt” vad de behöver när de blir frustrerade? Vilka behov kan det vara som barnet försöker få tillgodosett? Kan det vara kompetens? Kan det vara autonomi? Du skriver att hon kan mycket mer än sina jämnåriga. Då tänker jag ibland kanske hon har ökat behov av stöd, att hon ibland vill vara liten och inte kunna. Kanske är det behovet av närhet som behöver tillgodoses och när hon får sina utbrott får hon extra närhet. Som ni förstår kan jag inte veta utan jag gissar för fullt. Precis som vi gissar när det gäller empati till våra barn. Vad tänker du om det jag skriver? Är jag helt ute och cyklar?
Vilka krav ställer vi på vårt barn? Är det möjligt för barnet att leva upp till dessa krav? Ibland går vissa krav att ställa medan det vid andra tillfällen, tex när barnet är trött eller hungrig, inte är lämpligt att ställa samma krav. Vår fyraåring kan tex klä på sig själv men varje morgon tar jag honom i min famn och klär på honom overallen medan vi kelar med varandra. Jag berättar för honom hur mycket jag älskar honom. Sekunden efter är det dags för honom att hänga med sin pappa till förskolan. Den här stunden behöver både han och jag. När jag hade kurs var det en som sa att Jesper Juul säger ju att man aldrig ska göra något åt barnet som det kan göra själv. Mitt svar blir: Vilken tur att inte Jesper Juul bor hos mig. Om sonen skulle visa att han inte vill sitta i min famn och bli påklädd så skulle jag naturligtvis inte göra det. 
Förutom att vi behöver fokusera på barnets känslor och behov är det viktigt att vi funderar på hur vi kan hjälpa barnet när det möter hinder. Prata om det när det är lugnt. Vad kan barnet göra när det stöter på hinder? Ställ frågor som: Har du något förslag på vad du kan göra när …? Vad skulle hända då? Är du villig att försöka? Ibland kanske vi ska lägga till frågan: Vill du att jag ska hjälpa dig på vägen? Om de vill det gäller det att hjälpa på ett sätt som gör dem delaktiga så att vi inte är de som fixar. Om de inte vill att det är vi som ska fixa såklart. Om de inte vill ha hjälp är det också ett svar. 
Ibland säger barn att de inte vet varför de är frustrerade och de vet inte heller vad de vill att vi ska göra. Ni kan ju tänka er hur frustrerande det är för både dem och oss. Men så är det. ibland vet vi inte varför vi blir frustrerade.
Många gånger ligger frustrationen mest i att vi själva har svårt att hantera vår egen frustration över att våra barn blir frustrerade. Där kan vi behöva fundera på hur vi är de bästa stödet. Fundera på hur våra förklaringar, våra försvar, våra logiska lösningar ökar på frustrationen. Att istället bara vara kan vara bra nog.
Det jag har insett genom åren är att det oftast är stegen innan frustration som vi kan göra mest nytta. Att vi redan i ett tidigt skede inser att vi behöver se, höra, bekräfta, respektera och ta barnet på allvar. Vägleda barnet med frågor som: Men hur ska vi lösa det där? Har du något förslag? Är du villig att testa? Undrar hur det kommer att gå? När vi gör det så behöver inte frustrationen eskalera till ett frustrationsutbrott. När barnet väl är i utbrottet är det vår närvaro det behöver mer än allt vi har att säga. Det vi säger går inte att ta in. Vila i att bara vara. Ju mer vi försöker prata desto mer frustrerad blir barnet.
PS! är barnet ett stora syskon kan jag tänka mig att det fått höra hur duktig det är på att klä på sig och så vidare. Att då be om hjälp kan kännas konstigt för barnet. Är jag inte duktig om jag inte klara mig själv. Lätta på denna börda och berätta att alla ibland kan behöva lite stöd och hjälp och varför inte berätta hur gärna du vill hjälpa ibland. Inte för att barnet inte kan utan för att du vill.
Så svaret på vad göra vid frustrationsutbrott blir att det är innan frustrationsutbrottet som det finns saker att göra. När det väl blivit ett frustrationsutbrott är det bara att VARA närvarande och ha tålamod. Om att verkligen vara medvetet närvarande på ett djupare plan beskriver min vän Yvonne så väl i sitt inlägg Barns behov av kroppens och själens medvetna närvaro.
När det gäller att vi frågar våra barn Varför? så vill jag gärna hänvisa till ett inlägg jag skrev för en tid sedan som heter En förbannad mamma får ett svar. Att han skulle ha svarat: Jag har ett behov av förståelse, respekt och integritet är väl inte så sannolikt. Det är vi som behöver se behovet bakom beteendet vilket inte är så lätt.
#blogg100