Vad någon tycker och vad jag är!

Följande berättelse har hjälpt mig prata med barn om skillnaden på vad någon säger och vad jag är.

X kommer hem från skolan, han är ledsen.

Y har sagt att han är dum.

Mamman försöker lyssna av och bekräfta hans känslor. Hon kan förstå att han är ledsen när någon kallar honom för dum samtidigt som hon inser att han kommer att få vara med om många liknande uttalanden i framtiden. Det går ju inte att styra vad andra säger till oss. En kan säga att vi är fula, en annan att vi är korkade, en tredje att vi är konstig, en fjärde att vi är …

Mamman tröstar och bekräftar men väljer sedan att titta på x och säger:

-Du är en bil.

X säger: det är jag inte alls och tittar lite konstigt på mamman.

-Jo, du är en bil.

-Sluta mamma jag är inte alls någon bil.

-Men jag säger ju att du är en bil så då är du en bil.

Det  här pågår en stund tills X inser att det här inte är på riktigt och börjar skratta.

-Fast jag säger att du är en bil förstår du att du inte är en bil. Människor kan säga att du är olika saker men du bestämmer själv om du är det.

Tänk på att det här inte går att göra ifall barnet är väldigt förtjust i bilar. För då kommer barnet jubla och säga: Ja, jag är Blixten McQueen. ;o) Då får man välja något som barnet inte är lika förtjust att sammankopplas med.

Jag har en till berättelse som är nästan tio år gammal.

Min dotter Emelie blev puttad av en kille på skolan när hon gick i tvåan. Hon kom hem och berättade att det här skedde flera gånger per dag. På den tiden reagerade jag med att säga: Han kanske är kär i dig.

Emelie gick tillbaka till skolan och nästa gång killen puttade henne sa hon: Det verkar som du är kär i mig. Killen svarade: Nä, du är ju så ful. Emelie svarade då: Och jag stinker också så håll dig på avstånd.

Vad någon säger till oss är inte sanningen utan det är något som de själva tycker.

Det viktigaste är vad vi själva väljer att säga till oss själva om det andra säger.