Våga se hela barnet!

Ibland funderar jag på hur sunt det är när föräldrar har svårt att hantera när deras barn agerar på ett sätt som inte riktigt är i balans med föräldrarnas värderingar. Dvs gör något (tex retar) ett annat barn och detta värderas som “x” (Vad ni väljer att kalla det är upp till er.)

Är det så att man som förälder känner att man inte har gjort ett bra jobb när det icke önskvärda beteendet visar sig? (Dvs allt handlar om oss och inte om barnet.)

Eller är det så att man av någon anledning inte vågar se hela barnet?  Är det så att vi fortfarande har svårt att skilja på person och beteende? Att om mitt barn gör något “x” så är mitt barn “x”. Om det är så vi tänker, då kommer det att bli väldigt tungt att leva upp till våra förväntningar.

Eller är det så att det mitt barn väljer att göra är något som någon annan har tvingat fram, dvs om inte A hade gjort si, så hade inte mitt barn gjort så. (dvs vi förminskar vårt barns ansvar för sina handlingar.)

Jag tror att det är viktigt att vi vågar se att våra barn kan göra olika saker och att istället för att försvara och förminska det så kan vi fundera på vad det hela väcker hos oss. Varför gör vi så stor sak av det? På vilket sätt påverkar vårt beteende våra barn? Vilket behov försöker vårt barn fylla genom att agera på det sätt det gör?

Jag tycker inte att det är hela världen att man gör något som uppfattas som “X” utan det viktigaste är att vi faktiskt tar ansvar för våra handlingar och väljer att hantera konsekvenserna av dem.