Vid vilken ålder gör vi rätt?

Jag skrev ett blogginlägg om att inte överskatta tvååringens förmåga. Jag inser att det lätt blir en fråga om ålder. Jag tänker att det inte finns någon speciell ålder där man alltid kommer att vara medveten om vad man får och inte får göra eller där man alltid kommer att tänka på hur ens beteende påverkar andra. Eller där man inte skrattar när man skäms. Det är väldigt individuellt och väldigt beroende av situation, hur man mår och så vidare. Det vi kan konstatera är att ingen oavsett ålder gör allt rätt och det är väl för väl det.

Det viktigaste är att utgå från att barn vill gott och att de gör så gott de kan. Att vi försöker möta dem med utgångspunkten att de försöker tillgodose ett behov med sitt agerande och att de ofta handlar impulsivt utan att tänka på konsekvenser. Konsekvenstänkandet är utvecklat någon gång i tjugoårs åldern och jag känner många vuxna inklusive mig själv som ibland inte tänker på konsekvenserna innan man handlar.

I Bo Hejlskov och Tina Wimans bok “Barn som bråkar” står det att barn under tolv år lär sig av att lyckas. De lär sig inte av att misslyckas. Det är något jag försöker ta med mig men det är inte helt lätt.

Jag försökte tex för någon dag sedan att lära ett barn under tolv år genom att “visa upp hens misslyckande”. Hen hade trott att hen tömt en yoghurtförpackning men det fanns nästan en hel skål kvar. Jag hade sagt att om hen inte trodde att den var tömd skulle hen ställa tillbaka in i kylen så kunde jag tömma mer. Nu trodde hen att den var tömd och därför stod den kvar på bordet. Jag tömde ur den och visade upp skålen. Hen berättade då väldigt tydligt att det inte kändes bra. Jag kan också berätta att alla syskon gick in och försvarade sitt syskon. Jag tänker att vi lär oss bäst när vi känner medkänsla och vi lär oss väldigt lite av att vara rädda. Rädslan för att misslyckas hindrar många från att våga prova. Så här tänker jag och även om jag misslyckas med att möta mina barn utifrån detta tankesätt försöker jag reflektera och göra annorlunda nästa gång. Jag pratade med de barn som var med om denna händelse en stund senare. Jag valde att ta på mig ansvaret för mitt handlande och erkänna mitt felaktiga beteende men också visa förståelse för deras upplevelse Jag tänker att de lär sig av mig hela tiden. Det är mänskligt att göra fel men det är också viktigt att ta ansvar för sina handlingar och visa medkänsla för de som drabbats. Jag tror att vi är mer villig att ta ansvar för våra handlingar när vi känner medkänsla än när vi är rädda. Svaret på frågan: Vid vilken ålder gör vi rätt? Inte vid 45 i alla fall. För alla barn i mitt hushåll vet att jag mycket väl vet vad jag får och inte får göra samt borde ha kunnat räkna ut hur min handling skulle skada en annan och ändå gjorde jag det jag gjorde. Om de hade valt att skälla ut mig hade jag antagligen valt att försvara mig genom att “slåss” tillbaka (med ord) precis som en del barn väljer att försvara sig men de kanske gör det med sparkar och slag. Med lite eftertanke blev det nog lite försvarande ord från min sida innan jag tog tag i reflektionen. Andra kanske skulle valt att fly eller spela död. Jag gillar att jag förstått betydelsen av att reflektera och återskapa kontakten. Det är så viktigt att känna sig älskad, tillräcklig och värdig tillhörighet. Det gäller alla människor.

……………..

Är du sugen att lära känna dig själv och ditt barn/dina barn genom att utforska behov? Då kanske min kurs “Dina och barnets behov – kommunikation och konflikthantering utifrån ömsesidig respekt” är något för dig. Det spelar ingen roll vilken ålder ditt barn eller du har. Behov är generella och oberoende av tid, plats och person. Nästa kurs i Umeå har följande datum: 17 september, 15 oktober och 19 november. Läs mer här.