Vidriga konsekvenser vid syskonbråk
Vi har en otrolig makt som föräldrar och den makten kan vi använda på ett sätt som leder till kontakt och utveckling eller avstånd och avveckling.
Syskon som bråkar är något som ofta tas upp som ett problem som behöver en lösning. Och jag kan förstå att föräldrar inte vill att våra barn ska bråka, de vill helst av allt att de ska vara bästa vänner och alltid vara sams. Att de ska hålla ihop i vått och torrt och alltid finnas där för varandra. Framförallt tror jag att syskonbråk väcker något hos oss som vi helst inte vill ta tag i och bearbeta. Många av oss har med oss från barndomen att det inte är ok att bråka. Att föräldrar vill ha det lugnt och skönt och inte behöva se sina barn bråka. Att trots att vi vill uttrycka något så ska vi hålla inne det för fridens skull. Och det vi har stängt in ska förbli instängt. (Edit Många kan också ha hemska minnen från syskonbråk. Kanske fanns inte vuxna där och hjälpte till när bråken urartade. Kanske ledde bråken till faktiska övergrepp och trauman som ligger och gror. Jag kan rekommendera Heléns sida syskonmisshandel.se för mer information kring detta.)
På Facebook sprids lösningar på dessa syskonbråk. En förälder berättar att hen kommit på den allra bästa konsekvensen och det är att när barnen bråkar får de gå ut på trappen och hålla varandra i handen. Jag kan tänka mig att barnen känner sig tvingade att ta i hand med någon som de faktiskt är osams med och att de kan känna äckelkänsla. Det är i alla fall det jag skulle känna om jag tvingades ta på någon som jag just då kanske hatar. Att inte ha rätten till min egen kropp. Att inte själv få bestämma vem jag vill i denna stund ha kroppslig kontakt med. Det skulle också kännas skamset när kompisar går förbi och ser att jag sitter där med skam och håller någons hand för att jag är tvungen. På andra bilder har jag sett syskon som tvingas tränga in sig i en och samma tröja. En tröja som det står tex This is our “we will get along” t-shirt. Bilder där syskon med sitt ansiktsuttryck visar hur äcklade de är. Det går att se att de helst av allt skulle vilja försvinna. Ibland är storleken på barnen väldigt ojämn så de yngre barnet ser ut som om det håller på att strypas. Vilken förnedring. Jag tänker hur det skulle se ut om vi använde samma konsekvenser på våra arbetsplatser eller i våra relationer. Det går kalla kårar genom min kropp och jag ryser vid tanken. Ingen vuxen skulle gå med på liknande behandling och ändå utsätts barn för detta.
Alla barn och vuxna har rätt till sina egna kroppar och vad de väljer att göra med dem. Att tvinga människor till kroppskontakt när de inte vill är ett stort övertramp. Tidigare har jag skrivit om Kram som förlåt som jag anser är i samma kategori. Det är maktutövning som minskar barns rätt till sina egna kroppar. Som får barn att ifrågasätta sin egen känsla och lär dem att de inte ska följa sin egen känsla utan istället följa den som har makten. Att respektera varandras gränser börjar i familjen.
Barn är människor och har samma känslor som oss. Den stora skillnaden mellan oss är att de är beroende av oss föräldrar. Det hänger på oss att de blir behandlade med respekt och därmed respekterar sig själv och andra. Att behandla barn som ett Det kan få ohyggliga konsekvenser som bland annat kostade en ettåring livet för en tid sedan.
Genom att straffa syskon tror jag att vi bygger upp ett avstånd mellan dem istället för kontakt. Genom att straffa syskon tror jag att vi startar en avveckling av vem de är. De lär sig att inte säga vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar eftersom det leder till något som de inte upplever berikande. Precis samma sak som är risken med att använda belöningar och bestraffningar i våra möten med barn.
Självklart händer det att jag inte möter mina barns syskonbråk på ett konstruktivt sätt men jag skulle aldrig tvinga dem att kramas, hålla handen eller dela en tröja.
Tack för det du skriver.Det är svårt med syskon bråk. Jag kan tycka hårda och elaka ord är lika illa som slag mm ,och jag kan inte respektera att det används , eller tas emot av någon. Dock vill jag absolut att barnen ska få vara i det sinnelag de är i och visa och känna vad de vill och gärna uttrycka det. Men att lära ut budskapet hur man kan hantera alla sina kännslor är inte lätt, får lätt huvudbry för mitt ordförråd och tanke förmåga är inte heller alltid så stort.
Jag har läst din kommentar och vill gärna ge dig en respons. Jag är på väg till en dag med innebandymatcher så jag återkommer i kväll.
Vaknade till och insåg att jag glömt att svara dig. Jag håller med om att det verkligen inte är lätt det här med syskonbråk och som du skriver handlar det mycket om hur man kan hanterat att visa alla sina känslor och där varken ord eller tanke är lätt. Jag tror att det är hos oss som de största förändringen behöver ske. Att vi kan accepterat att vi faktiskt känner som vi känner och att vi behöver i första hand träna på att sätta ord på våra egna tankar och känslor. Vad är det som händer i oss när vi hör hårda och elaka ord? Vilka behov är det som inte blir tillgodosedda hos oss? Vilka känslor upplever barnen? Vilka behov blir inte tillgodosedda hos dem? Vi pratar ofta om respekt och jag tror att det i grund och botten handlar en hel del omkring respekt för oss själva men också för andra. I alla konflikter är ju detta i centrum. Hur vi ärligt och respektfullt kan förmedla till vår omgivning vad vi tycker, tänker, känner, behöver och önskar och hur vi respektfullt kan vara öppna för vad andra tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Det här är något som vi alla kan behöva mer eller mindre träning på. Syskon som är oss nära och som vi ständigt träffar oavsett om vi vill eller inte kan bli just de personer som vi tränar mest på. Så hur kan vi föräldrar bäst hjälpa våra barn i syskonbråk? Jag tror att vi i första hand tar mod till oss att låta dem reda ut sina bråk själva men om bråken tenderar att gå överstyr kan vi behövas och då mest som hjälp för båda partner att få förmedla ärligt vem de är men också nyfiket och intresserat lyssna på vem den andra är. Ge var och en möjlighet att berätta om sin egen karta på verkligheten. När vi skapar denna möjlighet så öppnas deras sinne för att någon annan kan se världen på ett annat sätt än dem. Att var och en har sitt perspektiv och det finns inga rätt och fel utan bara olika sätt att se på verkligheten. Om vi kan göra detta utan att döma vem som är rätt och vem som är fel då tror jag vi kan träna dem i att förmedla sig mer och mer respektfullt för varje gång. De kan förstå att den andra upplever deras sätt på ett visst sätt och öka förståelsen för varandra. Med detta sagt känner jag att jag och min man behöver öva mer på det här. Vi har lätt att enkelt säga åt barnen att sluta när vi själva är trötta eller hungriga och de respekterar oftast vår önskan men sedan glömmer vi att lyfta upp konflikten igen tex efter maten. Vi kommer att bättra oss när det gäller detta. För först när vi respekterar att de har en konflikt och kanske hjälper dem i den utan att vara domare kommer de att känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Och vi behöver titta på oss själva och fundera över vad deras bråk triggar igång hos oss för att vi genuint ska kunna se, höra, bekräfta, respektera och ta oss själva på allvar. För som vanligt är problemet sällan det de gör utan hur vi tolkar och tar emot det de gör. Hela tiden kan vi lära oss mer om oss själva om vi har modet att vara sårbara.
Jag tänker att det kan vara bra att utveckla vårt ordförråd för känslor och träna på dem när det är lugnt. Kanske prata med barnen om de olika orden och fundera på när man känner de olika känslorna. På samma sätt kan vi prata med barnen om att det finns olika sätt, strategier, att hantera olika känslor. Jag kan tipsa om känslor och behov som går att finna på http://www.friareliv.se http://friareliv.se/images/stories/filer/nvc%20listor.pdf
Det är otroligt intressant det här med hur vi beter oss och varför. Jag försöker alltid att nå fram till barnen och att de ska nå fram till oss vuxna och andra. Som sagt inte helt , lätt . Men det ger stor insperation det du skriver.
Pingback: Syskonkärlek-syskonbråk | Maria Kleins blogg
Hej,
Vilken fin och intressant blogg du har! Jag har varit inne flera gånger och tittat och läst. Du har alldeles rätt att det inte är någon bra lösning att tvinga syskon som bråkar att hålla varandra i handen eller att dela tröja. Och det hade definitivt inte fungerat för mig och min syster, heller.
Många skriver liksom du om syskonbråk ur föräldrarnas synpunkt. Jag å andra sidan bloggar om olika aspekter av syskonbråk eller syskonmisshandel som jag hellre vill kalla det, ur det drabbade barnets synvinkel.
Många tror nämligen fortfarande att ”syskonbråk” är något ganska harmlöst och mer ett sätt för barn att lära sig konflikthantering. Men jag vet att det kan vara förekomma väldigt allvarliga kränkningar ibland och att effekterna för dem som utsätts kan bli fullkomligt förödande, också långt upp i vuxen ålder.
Fortsatt lycka till med dina föreläsningar och din blogg.
Helén Varenius
Föreläsare, författare, coach
syskonmisshandel.se
Tack för din kommentar. Precis som jag skrev är det viktigt att syskon behandlar varandra med respekt. Föräldrar är skyldiga att se till att alla parter mår bra. Jag är glad att du uppmärksammar detta ytterligare. Jag ska tänka på att vara ännu mer tydlig med det viktiga barnperspektivet när jag skriver om syskon.
Det ett barn blir utsatt för i sin familj kan ju få fruktansvärda konsekvenser för det enskilda barnet men också för andra i familjens närhet. Ett barn som blir utsatt kan skada sig själv men också andra. Det syskon som utsätter får inte heller den hjälp hen skulle behövt vilket påverkar den då och i framtiden.
Tusen tack för dina reflektioner. Jag ska gå in och läsa på din hemsida när jag har möjlighet. /Maria
Tack så hjärtligt själv!
<3