Vidriga konsekvenser vid syskonbråk

Vi har en otrolig makt som föräldrar och den makten kan vi använda på ett sätt som leder till kontakt och utveckling eller avstånd och avveckling.
Syskon som bråkar är något som ofta tas upp som ett problem som behöver en lösning. Och jag kan förstå att föräldrar inte vill att våra barn ska bråka, de vill helst av allt att de ska vara bästa vänner och alltid vara sams. Att de ska hålla ihop i vått och torrt och alltid finnas där för varandra. Framförallt tror jag att syskonbråk väcker något hos oss som vi helst inte vill ta tag i och bearbeta. Många av oss har med oss från barndomen att det inte är ok att bråka. Att föräldrar vill ha det lugnt och skönt och inte behöva se sina barn bråka. Att trots att vi vill uttrycka något så ska vi hålla inne det för fridens skull. Och det vi har stängt in ska förbli instängt. (Edit Många kan också ha hemska minnen från syskonbråk. Kanske fanns inte vuxna där och hjälpte till när bråken urartade. Kanske ledde bråken till faktiska övergrepp och trauman som ligger och gror. Jag kan rekommendera Heléns sida syskonmisshandel.se för mer information kring detta.)
På Facebook sprids lösningar på dessa syskonbråk. En förälder berättar att hen kommit på den allra bästa konsekvensen och det är att när barnen bråkar får de gå ut på trappen och hålla varandra i handen. Jag kan tänka mig att barnen känner sig tvingade att ta i hand med någon som de faktiskt är osams med och att de kan känna äckelkänsla. Det är i alla fall det jag skulle känna om jag tvingades ta på någon som jag just då kanske hatar. Att inte ha rätten till min egen kropp. Att inte själv få bestämma vem jag vill i denna stund ha kroppslig kontakt med. Det skulle också kännas skamset när kompisar går förbi och ser att jag sitter där med skam och håller någons hand för att jag är tvungen. På andra bilder har jag sett syskon som tvingas tränga in sig i en och samma tröja. En tröja som det står tex This is our “we will get along” t-shirt. Bilder där syskon med sitt ansiktsuttryck visar hur äcklade de är. Det går att se att de helst av allt skulle vilja försvinna. Ibland är storleken på barnen väldigt ojämn så de yngre barnet ser ut som om det håller på att strypas. Vilken förnedring. Jag tänker hur det skulle se ut om vi använde samma konsekvenser på våra arbetsplatser eller i våra relationer. Det går kalla kårar genom min kropp och jag ryser vid tanken. Ingen vuxen skulle gå med på liknande behandling och ändå utsätts barn för detta.
Alla barn och vuxna har rätt till sina egna kroppar och vad de väljer att göra med dem. Att tvinga människor till kroppskontakt när de inte vill är ett stort övertramp. Tidigare har jag skrivit om Kram som förlåt som jag anser är i samma kategori. Det är maktutövning som minskar barns rätt till sina egna kroppar. Som får barn att ifrågasätta sin egen känsla och lär dem att de inte ska följa sin egen känsla utan istället följa den som har makten. Att respektera varandras gränser börjar i familjen. 
Barn är människor och har samma känslor som oss. Den stora skillnaden mellan oss är att de är beroende av oss föräldrar. Det hänger på oss att de blir behandlade med respekt och därmed respekterar sig själv och andra. Att behandla barn som ett Det kan få ohyggliga konsekvenser som bland annat kostade en ettåring livet för en tid sedan.
Genom att straffa syskon tror jag att vi bygger upp ett avstånd mellan dem istället för kontakt. Genom att straffa syskon tror jag att vi startar en avveckling av vem de är. De lär sig att inte säga vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar eftersom det leder till något som de inte upplever berikande. Precis samma sak som är risken med att använda belöningar och bestraffningar i våra möten med barn.
Självklart händer det att jag inte möter mina barns syskonbråk på ett konstruktivt sätt men jag skulle aldrig tvinga dem att kramas, hålla handen eller dela en tröja.