Zlatan spelar seniorfotboll – inte barnfotboll!
Jag känner mig lite orolig som fotbollsförälder när jag hör vuxna agera som om de var tränare för seniorer när det faktiskt är barn de är ledare för.
Innan jag skriver mer om detta vill jag berätta att jag har haft förmånen att följa många lag både som förälder och ledare. Jag gillar barnidrott och tycker att det bidrar till mycket glädje och gemenskap.
Under sommaren har jag varit på en del cuper och på vissa ställen har publik till en match stått på samma ställe som ledarna och spelarna till en annan match. Det har gjort att jag fått höra en del saker som oroar mig som förälder.
Vid halvlek brukar lagen byta sida och det brukar ibland innebära att även de ledare och spelare som står på sidan byter sida. Det här brukar vanligtvis inte ställa till några problem men nu har jag vid två tillfällen hört ledare som vägrar byta sida med motiveringen: “Har du någonsin sett Zlatan byta sida?”
Jag skulle vilja skrika ut: Hallå, jämför inte äpplen med päron! Det här är barnfotboll! De har flygande byten. Ledarna kanske vill stå så att de kan kommunicera med målvakten och ha bytena i försvarszonen. JÄMFÖR INTE BARNFOTBOLL MED SENIORFOTBOLL!
Barn är barn och vuxna är vuxna.
Det jag nu känner att jag vill skriva om är vuxna som ställer orimliga krav på sina spelare och är tydligt besvikna när de inte lyckas leva upp till dessa krav. Värst är när man pekar ut några enskilda spelare som ska göra det största jobbet. Om du bara … så kommer vi vinna. Jag upplever att alldeles för många vuxna tar spelet på alldeles för stort allvar och tar ut sin frustration på sina spelare eller domarna. Ibland hör man spelare skylla på varandra när något inte blir som de hade tänkt sig. Jag kan tänka mig att de känner att om de är någon annans fel, så var det i alla fall inte deras. Oftast kommer detta synsätt från oss vuxna. Vi söker felen hos andra och vill inte ta ansvar.
Det är ju trots allt så att ledarnas förhållningssätt kommer att ha betydelse för barnens kort-och långsiktiga upplevelse av idrott. När det viktigaste blir att hitta vems fel det är, missar man att stötta och uppmuntra varandra och fokusera på att ha roligt. När spelarna är rädda för att göra misstag, blir det lätt att rädslan tar överhand och man blir paralyserad när man får bollen. Samma paralysering upplever jag när vissa spelare får betalt om de gör mål. När barnet tänker på belöningen eller känner rädsla för att misslyckas blir det otroligt svårt för barnet att hantera den uppgift det ställs inför. Tänk om vi kunde låta barn spela fotboll, utan en massa press på prestation. Tänk om vi vuxna kunde ta ansvar och berätta när vi själva gjort fel och ta ansvar för konsekvenserna. Tänk om vi vuxna kunde vara öppna för att vi ständigt lär oss nya saker och att “misstag” är en del av lärandet.
Tänk om alla ledare och föräldrar för den delen kunde inse att det är barn och inte seniorspelare som de är ledare och föräldrar till.
PS! Det är lätt att stå på sidan som ledare och förälder och tro att man är Zlatan. Svårare att faktiskt vara barn och utifrån sin förmåga spela seniorfotboll.
Tips till er som tränar barn i fotboll
En positiv upplevelse från barnfotboll
